Många barn och ungdomar (ja även vuxna) mår dåligt av sina upplevelser på nätet. Illusionen av anonymitet inbjuder till allehanda tyckande, kritiserande och rena påhopp av personer som kanske själva inte mår så bra, men det går att skydda sig. Har man kunskap om hur man skaffar bevis när man sitter ensam hemma vid datorn och något händer, blir läget något bättre. Dels för den konkreta möjligheten att bevisa vad som hänt, men framförallt om dina kontakter vet hur du skaffar bevis, är det nog sista gången de skriver något taskigt.

Nja, vadå bevis säger du? Vad ska man göra med det?  Ja, som lagstiftningen ser ut just nu krävs en påföljd (dvs straff) på minst 6 månaders fängelse för att polisen skall kunna få göra en sk husransakan, dvs begära ut vem som äger en viss IP-adress. Men, den svenska regeringen har begärt en ändring i det kommande datalagringsdirektivet. Ändringen innebär att man skall kunna bevilja spårning för brott som enbart ger böter.

Länge har lärare och skolledning försökt blunda för problemen på nätet med åsikten att det som händer utanför skolan är föräldrarnas ansvar. I en undersökning som Lärarnas Riksförbund, LR gjorde i höstas visar det att endast 7% av lärarna anser att det är skolan ansvar.

Debattartikel i GP

Fram till en debatt i SVT ”Skolfont” före jul stod LR fast vid den åsikten. Sedan vände man 180 grader och ordföranden i LR gick tillsammans med BEO ut i en gemensam debattartikel i GP med att: Nätmobbningen är skolans ansvar. BEO säger att skolan måste följa lagen. Om nätmobbningen berör elever i skolan är det skolans ansvar. Enligt lagen måste skolan skyndsamt kartlägga, utreda och åtgärda kränkande behandling, även på nätet.

Skall skolan vara en trygg miljö för barnen med mindre konflikter och arbetsro måste skolan vakna upp. Tyvärr står de flesta handfallna och saknar kunskap om hur man ska angripa problemen.