TV4 Nyheterna visar i flera inslag hur många det är som utsätts för mobbning, kränkningar och hot på nätet. Ungefär hälften av de tillfrågade tonåringarna uppger att de varit utsatta. 17% har fått svårare problem som sömnstörningar och depressioner.

Men vilket ansvar har vi vuxna? Har politikerna, myndigheter eller medierna något med näthatet att göra? Ser vi inte politikernas ibland tramsiga tjafs på nyheterna om vem som har fel eller inte? Är det inte så att vi vuxna sitter i soffan på fredagkvällarna och tittar på Lets dance, där någon ska röstas ut. På lördagen är det Robinsson och någon röstas ut och är det inte ett j..a kockprogram på söndagen där någon ska röstas ut? Hur kan barnen fått uppfattningen att man kan bilda en “pakt” och att någon av deras kamrater kan “röstas ut”?

.
Ett stort ansvar vilar också på de som jobbar med barn och ungdomar. Det är helt obegripligt att vuxenvärlden distanserar sig från den uppväxande generationen och inte sällan förkastar det som unga är intresserade av. Hur är det ens möjligt att man inte förstår hur och i vilka “kanaler” man måste finnas tillgänglig. Det måste trots allt vara uppenbart för alla vuxna att barn och ungdomar finns på nätet. Där söker de också kunskap och kontakt med de som kan hjälpa/dela deras ev ångest och problem. Finns inte samhällets funktioner (på nätet) där deras “kunder” finns överlämnar vi våra barn och ungdomar till andra “rådgivare” eller att klara sig själv, helt på egen hand. Här finns det fantastiskt stora möjligheter till förbättringar och utveckling för politiker, polis, åklagare, psykvården, drogförebyggarna, socialtjänsten, skolan, mamma och pappa.

Skolans problem är kanske att det är för mycket skolfolk i skolan. I skolan är man upptagen av hur lärande går till (och med all rätt). Alla har (förhoppningsvis) lärarutbildning, tom skolledningen…

Dvs. alla i skolan vet hur skolan fungerar, för man har gått där själv eller utbildats för att jobba där. Men, nu lever vi i en ny tid med nya förutsättningar. Nu måste skolan kunna tänka på hur man driver en verksamhet framåt i konkurrens. Det handlar om tillgänglighet, marknadsföring, konkurrenskraft, kvalitet, effektivitet och lönsamhet. Gör man inte det kommer man helt enkelt bli utkonkurrerad och nedlagd. Om man nu har som mål att utbilda eleverna för ett framtida yrkesliv, borde man kanske titta på hur man jobbar utanför skolan och driver verksamhetsutveckling.

Från skolan hör man ofta klagomål om för lite resurser.  Inga pengar, för få lärare, tiden räcker inte till, gammal utrustning, dåliga lokaler, föråldrade/slitna böcker, obehöriga lärare, dålig luft, omotiverade elever, och sjunkande meritvärden. Samtidigt pågår i fler än 140 kommuner en omfattande (miljard) IT-satsning med att förse varje elev med sin egen dator (En till En). Ingenstans har man som målsättning att lösa några problem. Målsättningar som återkommer är ofta flummiga ”vara en modern skola”, ”använda moderna verktyg”, EU´s nyckelkompetenser, ”förbereda för yrkeslivet”, ”utveckla lärandet”, ”demokratiskäl”.

I alla andra organisationer där man vill utveckla verksamheten tittar man på: Hur kan vi bli snabbare, spara pengar, tjäna mer pengar, locka fler kunder, höja kvalitet på tjänster och produkter, förbättra vår service, öka vår tillgänglighet, få lägre personalkostnader eller utnyttja lokaler effektivare.

Man börjar med en omvärldsanalys där man värderar vad som händer runtomkring. Vad gör konkurrenterna? Var finns (eller kommer) kunderna att finnas och vid vilken tidpunkt.  Hur kommer dom till oss? Vad ska vår roll vara? Hur kommer teknikutvecklingen påverka oss? Vad behöver vi göra för att anpassa oss? Vilken kompetens behöver vi ha?  

Man beslutar sig för att uppnå vissa (mätbara) mål, som t.ex. kan handla om tid, pengar, antal producerade enheter, servicegrad, svarstider och utnyttjade resurser. Därefter fastslår man en strategi, dvs. en väg hur man kommer till sitt mål. Den kan handla om investeringar, utveckling av system, tjänster, utbildning, rekrytering och kompetens.