Från skolan hör man ofta klagomål om för lite resurser.  Inga pengar, för få lärare, tiden räcker inte till, gammal utrustning, dåliga lokaler, föråldrade/slitna böcker, obehöriga lärare, dålig luft, omotiverade elever, och sjunkande meritvärden. Samtidigt pågår i fler än 140 kommuner en omfattande (miljard) IT-satsning med att förse varje elev med sin egen dator (En till En). Ingenstans har man som målsättning att lösa några problem. Målsättningar som återkommer är ofta flummiga ”vara en modern skola”, ”använda moderna verktyg”, EU´s nyckelkompetenser, ”förbereda för yrkeslivet”, ”utveckla lärandet”, ”demokratiskäl”.

I alla andra organisationer där man vill utveckla verksamheten tittar man på: Hur kan vi bli snabbare, spara pengar, tjäna mer pengar, locka fler kunder, höja kvalitet på tjänster och produkter, förbättra vår service, öka vår tillgänglighet, få lägre personalkostnader eller utnyttja lokaler effektivare.

Man börjar med en omvärldsanalys där man värderar vad som händer runtomkring. Vad gör konkurrenterna? Var finns (eller kommer) kunderna att finnas och vid vilken tidpunkt.  Hur kommer dom till oss? Vad ska vår roll vara? Hur kommer teknikutvecklingen påverka oss? Vad behöver vi göra för att anpassa oss? Vilken kompetens behöver vi ha?  

Man beslutar sig för att uppnå vissa (mätbara) mål, som t.ex. kan handla om tid, pengar, antal producerade enheter, servicegrad, svarstider och utnyttjade resurser. Därefter fastslår man en strategi, dvs. en väg hur man kommer till sitt mål. Den kan handla om investeringar, utveckling av system, tjänster, utbildning, rekrytering och kompetens.

Det är för bedrövlig att läsa presschefen på Lärarnas Riksförbund, LR blogga om mobbningen och hänvisa till en 5 år gammal artikel att det är andras fel. När det gäller nätmobbningen hänvisar han till BEO och LR´s gemensamma debattartikel i GP och lyfter fram “att lärarna inte kan finnas till hands dygnet runt på nätet, istället för det som är det väsentliga: Nätmobbningen är skolans ansvar. Märkligt.
Snarare visar det med all önskvärd tydlighet att LR inte hänger med i tiden. Lärarkåren i Sverige är bedrövligt efter på IT. De saknar grundläggande kunskap om elevernas verklighet på nätet och inte sällan helt ovilliga att lära sig. LR har misslyckats med att informera sina medlemmar om IT-utvecklingen och dess konsekvenser. I takt med att 1:1 projekten breder ut sig över Sverige (nu i 157 kommuner) kommer inte nätproblematiken att minska. För många lärare kommer man vara hopplöst efter och för eleverna kommer alternativa lärare och skolor bara vara 1 musklick bort.

Många skolor har eller är på väg att ge sina elever bärbara datorer. Projekt pågår eller är på g i drygt 120 olika kommuner och sprider sig som pesten över landet. Alla har väl inte tänkt igenom vad datorerna skall användas till eller ännu mindre vad de kan användas till. IT-branschen gnuggar händerna och väntar order på flera miljarder. Det här kommer bli lika stort som “hem-pc-reformen” på 90-talet fast nu bland eleverna i skolan.

Det finns mycket som kan sägas om 1-1 satsningarna. Klart är att det är en utmaning för alla inblandade att få ut något vettigt. I Sveriges största IT-tidning Computer Sweden siar chefredaktören om året som kommer och en svår svekdebatt efter sommarlovet om nyttan med alla datorerna.

Nu kommer också de första tecknen. I samma tidning kunde man i fredags läsa om stora problem i många kommuner, där IT-avdelningen med sitt säkerhetstänk inte helt går i takt med skolan och deras behov. Rubriken är “Totalhaveri för skol-pc”

Det här är nog bara början. Många har redan löst det här problemet genom att gå förbi kommunens IT-avdelning. Andra som t.ex Stockholm skolor har tom outsorcat problemen till VOLVO-IT. Dom är nog inte heller helt klara över hur det fungerar i skolan. Elevernas bärbara datorer ägnar stor tid (varje gång de ska användas) till att uppdatera programvara, säkerhetsinställningar och profiler, vilket medfört att det direkt blev trångt på ledningarna. För 80.000 elever i Stockholm blev det inte bättre skriver DN.

Den stora utmaningen kommer att vara att lyckas skapa mervärde, inte merarbete. Då måste skolorna ha en vision om framtidens skola. Bli tydligare på sina målsättningar och lärar sig olika strategier om hur man kommer fram till sina mål. Man måste ändå fråga sig vad som utvecklar lärarna, skolan och själva läroprocessen. Kom ned på jorden från “världens bästa skola”, EU´s nyckelkompetenser och smaka lite på “individuell studietakt”, “jobba hemifrån” och dagsaktuell koll på alla elevers kunskapsnivå.

I en debattartikel i GP kräver föräldrar förebyggande insatser mot mobbning. Det är föräldrar till 3 barn som 11,12, och 13 år gamla tagit sitt eget liv. De skriver att ca 50 barn i Sverige som årligen tar sitt liv har en bakgrund som mobboffer. Föräldrarna kräver en ny lag, typ Lex Maria.

Återigen är det några som kräver att skolan skall följa lagen. Att skolan själv inte förstår att det i högsta grad ligger i deras eget intresse att skapa en trygg miljö i skolan. Svensk polis säger att det är en ren tidsfråga innan några av de här barnen släpar med sig skjutvapen till skolan. Då är  det så dags att vakna. Vad kommer politiker, rektorer och ansvariga tjänstemän säga till föräldrarna då? Har dom inte läst om Bjästa? Tids nog kommer föräldrarna att rösta med fötterna, dvs ta sin Mats ur skolan till en där barnen kan vara trygga.

Många lärare och rektorer upplever nog att kraven på skolan hela tiden ökar. Hur ska vi kunna hänga med och göra alla nya saker samtidigt? Jag förstår om även de är frustrerade som inte tillförs mer resurser men flera och tunga arbetsuppgifter. Tja, lösningen ligger nog bla i en annan sektor där skolorna nu lägger mycket tid pengar. Datorer. Om alla skolor som nu har sk en-till-en projekt (där man förser eleverna med bärbara datorer) förstår hur IT i kan frigöra resurser, är de kanske på rätt väg.

Många barn och ungdomar (ja även vuxna) mår dåligt av sina upplevelser på nätet. Illusionen av anonymitet inbjuder till allehanda tyckande, kritiserande och rena påhopp av personer som kanske själva inte mår så bra, men det går att skydda sig. Har man kunskap om hur man skaffar bevis när man sitter ensam hemma vid datorn och något händer, blir läget något bättre. Dels för den konkreta möjligheten att bevisa vad som hänt, men framförallt om dina kontakter vet hur du skaffar bevis, är det nog sista gången de skriver något taskigt.

Nja, vadå bevis säger du? Vad ska man göra med det?  Ja, som lagstiftningen ser ut just nu krävs en påföljd (dvs straff) på minst 6 månaders fängelse för att polisen skall kunna få göra en sk husransakan, dvs begära ut vem som äger en viss IP-adress. Men, den svenska regeringen har begärt en ändring i det kommande datalagringsdirektivet. Ändringen innebär att man skall kunna bevilja spårning för brott som enbart ger böter.

Länge har lärare och skolledning försökt blunda för problemen på nätet med åsikten att det som händer utanför skolan är föräldrarnas ansvar. I en undersökning som Lärarnas Riksförbund, LR gjorde i höstas visar det att endast 7% av lärarna anser att det är skolan ansvar.

Debattartikel i GP

Fram till en debatt i SVT ”Skolfont” före jul stod LR fast vid den åsikten. Sedan vände man 180 grader och ordföranden i LR gick tillsammans med BEO ut i en gemensam debattartikel i GP med att: Nätmobbningen är skolans ansvar. BEO säger att skolan måste följa lagen. Om nätmobbningen berör elever i skolan är det skolans ansvar. Enligt lagen måste skolan skyndsamt kartlägga, utreda och åtgärda kränkande behandling, även på nätet.

Skall skolan vara en trygg miljö för barnen med mindre konflikter och arbetsro måste skolan vakna upp. Tyvärr står de flesta handfallna och saknar kunskap om hur man ska angripa problemen.

Enligt BEO är barn som anmäler att man blivit kränkt eller mobbad mycket frustrerade. De mår mycket dåligt och en del är självmordbenägna. Barn som vänder sig till skolan med sina problem möts av oförstående lärare som inte ens förstår vad de säger. Det innebär att man drabbas dubbelt. Då är det inte konstigt om de blir frustrerade och känner sig övergivna.

Brandskyddsföreningen

I en undersökning som Brandskyddsföreningen gjorde förra året om vilka som tänder på i skolan, visar det sig vara elever eller fd elever som har 3 saker gemensamt. De hade avsaknad av sedd, hörd och bekräftad. Svensk Polis bedömer att det är en ren tidfråga innan några av de här barnen tar med sig vapen till skolan. Flera av de skolskjutningar vi har sett i andra länder har handlat om kränkta och mobbade elever som inte fått hjälp i tid.

Många vuxna, särskilt i skolan distanserar sig från sina elever. Utan att veta vad man pratar om förkastar man deras intresse för Internet, Facebook, MSN, Wow, CS mm “Det där kan inte vara bra. Du ägnar för mycket tid vid datorn. Du spelar för mycket”. Inte sällan möter jag lärare som berättar att man har elever som knappast kan hålla sig vakna, för att de spelat Wow hela natten. Då brukar jag fråga dem, – vad har ni gjort i skolan för det skall vara mer intressant att komma hit? Tänk om ni bara anpassade språkbruket till dagens unga. Tänk om man istället kallade nästa årskurs för nästa level och man kunde jobba till sig poäng för att komma dit…..

Skolan måste ta sitt ansvar och inse att nätmobbning är deras problem.Börjar man jobba förebyggande med konkreta metoder och strategier kanske vi kan slippa otäcka händelser. För skolan skulle det bli en nyttig träning för en framtid där allt mer av lärandet flyttar ut på nätet. Skolan måste anpassa sig till utvecklingen där elevernas verklighet finns ute på nätet och snart även deras utbildning (läs skola).