Att det går trögt för skolorna att komma igång med datorerna i sina entillen-sastningar, visas i ett inslag i rapport på SVT den 5 april. Enligt SVT gör Skolinspektionen en undersökning som visar att skolorna saknar strategier för hur man skall använda datorerna i själva undervisningen. Lite senare samma dag kräver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén att det införs en nationell digital strategi för skolan. Samtidigt säger IT-minister Anna-Karin Hatt att hon inte ser behov av en nationell strategi. Så medans facket och skolmyndigheten flaggar för behov av strategier, säger ansvarig minister att det inte behövs.

HATT INTE I TAKT

Jag tror inte Anna-Karin ser hela bilden. Allt för många har en otidsenlig syn på IT i skolan. Man ser på IT som en ny pryl man ska lära sig att använda. Med hänvisning till EU´s 8 nyckelkompetenser och nya läroplanen lgr11 fokuserar man på att eleverna skall ha IT-kompetens. Det hade kanske varit relevant för 10 år sedan.

När 98 % av alla elever i Sverige redan har tillgång till datorer, Internet och kan mer än sina lärare, är det inte snarare så att det är politiker, skolledning och lärarna som behöver IT-kompetens? Då handlar det inte om att kunna hantera själva utrustningen utan hur man utvecklar skolans arbetssätt och metoder. Den stora frågan är inte att garantera att alla elever får använda moderna lärverktyg utan hur hela skolsystemet skall anpassa sig till en mer (alltid) uppkopplad verksamhet.

Vi står inför ett paradigmskifte där IT kommer förändra hela skolans verksamhet och att alla gamla begrepp måste omprövas. Vad innebär det att ”gå i skolan”? Vad är en lektion? När måste den inträffa? Är läraren bara tillgänglig på lektionen? Ska alla lära sig samtidigt i samma takt? IT i skolan kommer upplösa alla frågor som är relaterade till tid och rum.

IT-ministern kan slå sig för bröstet på sin blogg att Sverige för tredje året i rad rankas som världens mest it-mogna land, men betänk t.ex att Nokia var störst på mobiltelefoner härom året.

Nu har vi öppnat en ny plats på nätet om entillen-satsningar. Där erbjuder vi nu inspiration, rådgivning och utbildning om entillen för lärare, skolledning, skolpolitiker och andra som har behov av stöd för att utveckla skolan med entillen.

Här kan du läsa om vårt synsätt om entillen, som handlar mer om hur man utvecklar skolans verksamhet och frigör resurser och kanske tom tjänar pengar. Allt för många fastnar fort i teknikaliteter om hur de ska få datorerna att fungera eller vilka tjänster på nätet man vill använda. Vår syn är att det är viktigare att titta på hur man bedriver undervisningen med IT, inte hur man använder IT i undervisningen. Det kan låta som ett ordklyveri, men gör stor skillnad.

Här ligger nyckeln till lärarnas status, högre lön och hur man ska få tid till allt det där som tiden inte vill räcka till. Entillen upplöser egentligen alla frågor om rör, när, var och hur man bedriver undervisning. Det innebär ett paradigmskifte, som ställer gamla arbets- och synsätt inför nya utmaningar.

Vad innebär det t.ex att man “går i skolan”? Skolan kanske mer är en verksamhet. Snart jobbar eleverna “hemifrån”. snart finns all utbildning tillgänglig online, dygnet runt, överallt. Det är en långt viktigare strategisk fråga hur skolan skall kunna vara tillgänglig på flera plattformar än vad läraren kan hitta på med datorn i klassrummet. 1:3 är mer än 1:1

I en artikel i Computer Sweden skriver man om den fantastiska ökningen av 1:1 satsningar i svenska skolor. 9 av 10 skolor har eller har planer om att börja med 1:1, vilket kanske är en förskönande mattematik, men många är det. Peter Karlberg, undervisningsråd på Skolverket, uttalar sig om det intressanta att det sker trots att det inte finns någon nationell vision eller policy.

Vad som inte blir sagt är det inte heller finns någon nationell strategi. Inte heller finns det någon som har förståelse för eller driver dessa viktiga frågor. Utbildningsministern är väl måttligt intresserad, trots att detta kommer skapa fundamentala förändringar för den svenska skolan. Kommunaliseringen av skolan har lämnat varje kommun att uppfinna hjulet på nytt.

Utan nationell styrning och utlämnade till sin egen kompetens härmar kommunerna varandra utan att förstå de underliggande konsekvenserna. Den konkreta sanningen är att elevunderlaget minskar och man måste “muta” eleverna med egen dator för att få behålla skolpengarna. Vad man inte tänker på är att när man försett sina elever med datorer, är den konkurrerande skolan ett musklick bort….

Hittills gjorda utvärderingar pekar bla på brister på förankring hos lärarna (ett klassikt misstag i all IT-utveckling). Många lärare är rädda och anser att det är tjänstemän i kommunen och skolledning som hittat på satsningen. Trots att skolledningen ofta menar att lärarna fått utbildning, anser de inte det själva. IT-historien är full av projekt som misslyckats pga att användarna inte engagerats.

Utmaningen för kommunerna ligger i att kunna motivera och kanske själva se nyttan av vad datorerna skall och kan användas till. Rätt tänkt och det finns enorma utvecklingsmöjligheter. Nya arbetsformer, metoder och kanske inte minst stor potential till ökad effektivitet och kvalitet.

Skolan måste bli mer professionell. Det gäller framför allt de som bestämmer över skolan, dvs våra politiker. Skolan är idag en slags monopolverksamhet, händelsestyrd med direktiv uppifrån om vad man skall göra. Oftast färgade av politiker som inte haft ett vanligt jobb och inte kan relatera till hur en verksamhet skall bedrivas. De baserar sig på ett tyckande med den egna erfarenheten från skolan som bas. Kanske är det också anledningen till att man inte anlitar konsulter och proffs. Ingen politiker vill ha sina förslag granskade av experter. Förra året hade 24% av eleverna som gick ut grundskolan ej nått målen i alla ämnen. Vilken företagsledare skulle acceptera att man levererade en fjärdedel defekta produkter till marknaden?

“I Hatten”

Se bara IT-minister Anna-Karin Hatt, som jobbar på sin IT-agenda. Hon kallar in till en hearing med diverse särintressen och ber sedan vem som helst att komma med förslag och synpunkter. Något mer naivt får man ju leta efter. Inte fattar hon att det behövs en nationell IT-strategi. IT-utvecklingen i skolan kan aldrig bli effektiv utan tex kvalitativa digitala läromedel. En som fattar är Maria Stockhaus, som skriver om detta i en debattartikel i Computer Sweden

Så länge läromedelsproducenterna inte kan få ett klart besked om en standard som de skall följa uppstår inga volymmarknader och priset kan aldrig bli vad skolorna efterfrågar. Istället uppstår en avvaktande hållning och inget händer. De som kör sitt eget race riskerar att köra i diket. För svenska skolors del kan det bara innebära att vi får förhålla oss till läromedel producerade i utlandet, i bästa fall översatta till svenska.

LÖSNINGEN PÅ SKOLANS KLAGAN

Har du hört skolfolk klaga över

• Vi har inga resurser
• Vi har inga pengar
• Vi har för få lärare
• Vi har inte tid

Tänk om man i skolan fokuserade på sina problem och funderade på om IT skulle vi kunna lösa dessa problem istället för att se vad man kan vi hitta på för kul med de här datorerna. Gör man en riktig analys av problemen och sätter IT i system och struktur på rätt sätt uppstår rationaliseringsvinster.

RÄKNA BAKLÄNGES

Vänder man på steken och sätter upp kvalitativa och kvantitativa mål, kan man börja räkna baklänges. Dvs hur ska vi göra för att utbilda x antal elever med y kvalitet? Vad har vi för resurser? Då ser man kanske att lokaler kan utnyttjas effektivare eller kanske inte alls behövs eller ska se annorlunda ut om nu (vissa) elever kan “jobba hemifrån”. Kanske måste de inte alltid vara i skolan eller i en viss lokal på en viss tid. Kan dom det behövs kanske inte alla lärare eller kanske en lärare kan ha fler elever.

LÄRARNA BEHÖVER INTE PIM

Framtidens lärare är nog mer en coach än en katederundervisare. Kanske måste inte alla lärare gå PIM-kurs och lära sig IT. Kanske är det bättre att de är duktiga på sitt ämne och vet viilka (digitala) läromedel som passar för självstudier… Kanske behöver inte läraren vara i skolan jämt. Kan de kanske jobba hemifrån? Nä visst, det kanske inte passar alla. Nej, men vem har sagt det? Kanske kan man se att en stor del av eleverna kan jobba själva, så kan lärarresurserna används till att ge stöd till de som verkligen behöver det. Hmm vilka ämnen skulle det kunna vara? Vilka klasser skulle det passa? Vilka har förutsättningar, dvs har datorer? Vad finns det läromedel till för självstudier? Hmm varför finns det inte det?

Idag var jag hos Polisen för att ansöka om nytt pass. Till min stora förvåning och glädje fanns det ingen instruktion om att fylla ut en massa blanketter. Det räckte med att visa legitimation och skriva min namnteckning så var det klart. Den moderna polismndigheten hade ju alla mina uppgifter i sitt datasystem. Foto och fingeravtryck togs på plats. Iof så skulle det ta 5 dagar att få det tryckt på säkert papper.

Jag börjar fundera över hur långt det kan vara tills jag kan identifiera mig med min mobil och få “passet” elektroniskt överfört till mobilen. När jag tänker efter kommer jag på att det egentligen är ganska sällan nu för tiden jag behöver skriva något (för hand). Det mesta idag sker elektroniskt med datorer och inte minst mobiltelefoner.

UT MED PAPPER OCH PENNA

Idag är det många skolor som prövar att inte tvinga nybörjare i 1-2a klass att lära sig skriva för hand. Istället för att ägna de första skolåren till att skriva fina bokstäver från a-ö börjar de i första klass direkt att använda datorer. De följer den norske forskaren Arne Trageton teorier som bla säger att barn i den åldern har svårt med motoriken och därmed ägnar för mycket tid till att få till snygga bokstäver. Med datorns hjälp får man direkt snygga och läsbara bokstäver. När man väl kan läsa och “skriva” och blivit lite äldre är det betydligt enklare att skriva för hand (om man nu behöver det).

Sjäv minns jag tragglandet i lågstadiet för att få till fina bokstäver. I fjärde klass ansågs vi så mogna att vi fick (köpa tror jag) en reservoarpenna med mitt eget namn tryckt på för att… ehh jag minns inte. Tror vi hade ett ämne i skolan som hette välskrivning. Kan inte minnas att jag någonsin använde pennan i högstadiet eller utanför skolan.

Idag är det allt fler skolor som har eller är på väg att starta sk en-till en projekt. Dvs varje elev får sin egen dator. De skolor som börjar i lågstadiet (vilket det kan finnas goda skäl till) ser en uppenbar vinst direkt. För andra skolor som börjar med 1-1 i mellan- eller högstadiet väntar andra utmaningar. Kanske får många motsvarande en reservoarpenna att skriva med…

Har man i skolan analyserat vad som händer i omvärlden? Det är nu en extremt snabb utveckling av appar, Smart-phone och paddor.  Antalet nedladdade appar beräknas 2014 vara 70 miljarder. Hur står sig lärarnas wiki´s och bloggar i den konkurrensen? Snart finns all utbildning tillgänglig online, behövs det då några lärare eller skollokaler? Vad ska lärarnas roll vara i framtiden?

All respekt för duktiga lärare, men vem har egentligen sagt att de skall bli bra på IT? Har de varit bra på papper och penna? För att bli körskolelärare måste man inte vara bra på tändningsföljden i fördelardosan. Många uppskrämda lärare utan IT-kunskaper sätter sig nu på (PIM) skolbänken och lär sig vad en 5:e klassare får till själv på en eftermiddag. Är det vad de/vi/elever/föräldrar behöver? Ska framtidens läromedel verkligen utvecklas av lärare vid sitt eget köksbord utifrån en 5:e klassares IT-kunskapsnivå? Detta har 100 000 lärare i Sverige ägnat sig åt de sista åren.

Det vore bättre om lärarna blev kvar vid sin läst, dvs. gör som de alltid har gjort. (Ut-)värderar olika läromedel som de kan använda i sin undervisning. Ställer krav på pedagogik, funktionalitet och kvalitet. Använd de lärplattformar (LMS) som finns. Det vore bättre att använda de minst 40 timmar som går åt till PIM-3 att karlägga befintliga lärresurser som redan finns på nätet och använda dom. Ställ krav på nya interaktiva läromedel som gör ditt och skolans jobb lättare. Se till att de frigör resurser och underlättar lektionsplanering, läxor, uppgifter, fuskkontroll, uppföljning, prov och betygssättning.  Ställ krav på skolledare, politiker och Skolverket på visioner, mål och strategier. Ställ inte upp på gratislösningar. Se till att 1:1 projekten leder till individuell studietakt, öppen skola dygnet runt, minst 400 elever i varje klass och att du själv får kompetensutbildning för nya arbetsuppgifter/ämnen när eleverna allt mer ”jobbar hemifrån”.

Vem garanterar kvaliteten på lärarnas egenproducerade läromedel?  Kan Alva i 5C göra läxan tillsammans med sin bästis Mia i 5B, vars lärare har ett annat (eget) läromedel? Vad händer om Alva får ny lärare eller byter klass eller skola? Finns det någon kontinuitet, dvs. hänger det samman med något man lärt sig tidigare eller i ett annat ämne? Följer Alva´s resultat med till den nya läraren/skolan/kommunen? Har rektorn sett till att lärarna uppdaterar och håller sitt läromedel aktuellt? Har läraren garanterat vidareutveckling? Erbjuder skolan någon support om något program spårar ur? Kan eleverna maila, chatta eller ringa till någon? Vem? Kan Mia fråga en annan (ny) lärare hur man löser uppgiften?

Hur är det med funktionaliteten i lärarens eget läromedel? Går det att zooma för den som ser dåligt? Kan man höra uppgiften om man har läsproblem? Är det möjligt att få tillgång till uppgiften/läxa i sin SMART-phone eller Ipad? Finns det en automatisk koppling till elevernas IUP? Finns det en säker identifikation, kan man logga in med (ett) samma lösenord? Finns det en koppling till sk SingleSignon lösningar? Är läromedlet kopplat till diagnostiska prov? Kan man fortsätta i sin egen takt? Om Alva måste gå och äta middag mitt i läxan, kan hon fortsätta där man var innan?

Innehåller läromedlet felhantering? Får man alternativa lösningar om man fastnar? Är läromedlet självrättande? Finns det statistik på hur man framåtskrider? Vart man fastnar? Finns det illustrationer som förenklar förståelsen? Kan rektorn följa upp enkelt vilka läromedel som fungerar bra? Vilka som används mest? Vad eleverna tycker om det eller läraren? Finns det något system som gör det möjligt för skolledningen att överblicka utbudet av läromedel? Hur aktuellt det är? Om någon (vem?) underhåller och uppdaterar? Anpassar lärarna till nya programversioner och nya plattformar?

Allvarligt talat kan lärarnas egenproducerade läromedel konkurrera med design, layout, funktionalitet, dramaturgi, berättarkvaliteter, effekter och spelkänslan med Wow, CS eller andra multinationella medieföretags interaktiva läromedel?

Skolverket hävdar ofta att olika utbildningar skall bygga på (evidensbaserad) forskning och beprövad erfarenhet(*. Vad har man för forskningsrön och erfarenhet som styrt utvecklingen av PIM? Fler än 100.000 pedagoger i Sverige har gått igenom PIM-utbildningar, som i de flesta kommuner ligger som grund för skolans 1:1 satsningar.  Ett rekommenderat kompetenskrav är att lärarna skall ha uppnått PIM-nivå3.  Dvs. lärare som lärt sig skicka mail, googla och nu behärskar att göra en liten film med bild och ljud är dom som skall lotsa dina barn in i framtiden. Hur har man tänkt här? Det är väl vad en normalfuntad 5:e klassare klarar av hemma själv en söndagseftermiddag.

Den enda rimliga förklaringen är att Skolverket fått ett uppdrag från Regeringen, men inga resurser. Det är helt enkelt en snållösning. Utbildningen är gratis, programmen man lär sig är gratis, men tyvärr inget som man använder i näringslivet. Man får lära sig att skriva bloggar, göra wiki´s sätta ihop bilder och ljud och hur man klistrar in Clipart-bilder i en PowerPoint-presentation. Man nämner inte att det vore bättre att använda Lärplattformar (LMS) för kommunikation och administration av lärandet. Ingen berättar om att lärarnas hopsnickrade egna gratisläromedel inte har någon chans att överleva. Mönstret är detsamma som ITiS-satsningen för drygt 10-år sedan, då 1,6 miljarder slängdes planlöst i sjön. Man kan även se att många 1:1 projekt leds, stöds och utvärderas av fd ITiS-handledare….. Ringer det inte några varningsklockor här?

*)Den nya skollagen poängterar att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet (1 kap. 1 §).

Skolans problem är kanske att det är för mycket skolfolk i skolan. I skolan är man upptagen av hur lärande går till (och med all rätt). Alla har (förhoppningsvis) lärarutbildning, tom skolledningen…

Dvs. alla i skolan vet hur skolan fungerar, för man har gått där själv eller utbildats för att jobba där. Men, nu lever vi i en ny tid med nya förutsättningar. Nu måste skolan kunna tänka på hur man driver en verksamhet framåt i konkurrens. Det handlar om tillgänglighet, marknadsföring, konkurrenskraft, kvalitet, effektivitet och lönsamhet. Gör man inte det kommer man helt enkelt bli utkonkurrerad och nedlagd. Om man nu har som mål att utbilda eleverna för ett framtida yrkesliv, borde man kanske titta på hur man jobbar utanför skolan och driver verksamhetsutveckling.

Från skolan hör man ofta klagomål om för lite resurser.  Inga pengar, för få lärare, tiden räcker inte till, gammal utrustning, dåliga lokaler, föråldrade/slitna böcker, obehöriga lärare, dålig luft, omotiverade elever, och sjunkande meritvärden. Samtidigt pågår i fler än 140 kommuner en omfattande (miljard) IT-satsning med att förse varje elev med sin egen dator (En till En). Ingenstans har man som målsättning att lösa några problem. Målsättningar som återkommer är ofta flummiga ”vara en modern skola”, ”använda moderna verktyg”, EU´s nyckelkompetenser, ”förbereda för yrkeslivet”, ”utveckla lärandet”, ”demokratiskäl”.

I alla andra organisationer där man vill utveckla verksamheten tittar man på: Hur kan vi bli snabbare, spara pengar, tjäna mer pengar, locka fler kunder, höja kvalitet på tjänster och produkter, förbättra vår service, öka vår tillgänglighet, få lägre personalkostnader eller utnyttja lokaler effektivare.

Man börjar med en omvärldsanalys där man värderar vad som händer runtomkring. Vad gör konkurrenterna? Var finns (eller kommer) kunderna att finnas och vid vilken tidpunkt.  Hur kommer dom till oss? Vad ska vår roll vara? Hur kommer teknikutvecklingen påverka oss? Vad behöver vi göra för att anpassa oss? Vilken kompetens behöver vi ha?  

Man beslutar sig för att uppnå vissa (mätbara) mål, som t.ex. kan handla om tid, pengar, antal producerade enheter, servicegrad, svarstider och utnyttjade resurser. Därefter fastslår man en strategi, dvs. en väg hur man kommer till sitt mål. Den kan handla om investeringar, utveckling av system, tjänster, utbildning, rekrytering och kompetens.